Myten om ”ankarbarn”

Barn och ungdomar som ensamma flyr från krigsdrabbade länder är bland de mest utsatta människor som finns på jorden. De borde förtjäna allas respekt och empati. För personer som till varje pris vill stoppa all invandring är det naturligtvis jobbigt att hitta på skäl att inte välkomna dem. Det vanligaste sättet brukar vara att påstå att de inte alls är flyktingar utan har skickats hit som ”ankarbarn” för att hela familjen ska kunna komma efter som anhöriginvandrare.

Sådana påståenden dyker bl.a. upp hos de ”miggor” som Merith Wager brukar ge utrymme på sin blogg. ”Att deras anhöriga då ställer sig i farstun allihop, det är något som vi ser dagligen numer”, skriver en sådan ”migga”. Det föranleder Merith Wager att ställa frågan: ”Var finns uppgifter om i hur många fall där ”ensamkommande” fått PUT också anhöriga beviljats PUT på anknytning till den ensamkommande?”

Man kan tycka att om Merith Wagers ”miggor” verkligen hade varit initierade personer på Migrationsverket så skulle de kunna ge henne exakta uppgifter istället för SD-retorik. Gräver man lite i publikationer som är tillgängliga för allmänheten kan man åtminstone se att ”allihop” inte ”ställer sig i farstun”.

Som så många gånger förr kan man hitta intressanta uppgifter i SCB:s publikation ”Anhöriginvandrare och deras familjer”. Diagram 23 visar att i åldersgruppen 15-17 år är det bara ca 100 ungdomar som är anknytningspersoner till anhöriginvandrare. Hur många av dessa som är ensamkommande framgår inte, men diagram 4 visar att det bara är en mindre del av dessa som är anknytningspersoner inom 2 år efter sin egen invandring. De flesta i åldersgruppen som är anknytningspersoner har alltså själva invandrat vid så låg ålder att de knappast kan tillhöra gruppen ensamkommande. När en ensamkommande väl fyllt 18 år räknas han/hon inte längre som barn och föräldrars möjlighet att få uppehållstillstånd på grund av anknytning minskar betydligt.

Lars Persson

Länkar: SvD, DN