Varför inte försöka göra det lätt för invandrare?

Svenska Dagbladet skriver idag om ett av många människoöden som finns bland de som invandrat till Sverige. Det handlar om Faranak Rezaei som flydde från Iran tillsammans med sin dotter. Under flera år nekades hon och dottern uppehållstillstånd trots att en lag skapats just med tanke på att kvinnor i hennes situation skulle kunna få en fristad i Sverige. När hon efter flera år äntligen fick uppehållstillstånd, troligtvis därför att hennes fall uppmärksammades i media, led både hon och dottern av depression på grund av den otrygghet de fått leva med under flera år.

Idag är hon utbildad undersköterska och arbetar med äldre människor. Men både hon och dottern har förlorat flera år av sitt liv när de inte tilläts fungera i det svenska samhället. Förutom den förlust det innebär för Faranak och hennes dotter är det naturligtvis också en förlust för det svenska samhället.

Det finns ingen brist på fantasi när det gäller att hitta på saker som försvårar för invandrare att fungera i samhället.För några år sedan kunde det ta nära ett år för en anhörig till en svensk att få uppehållstillstånd trots att lagen tydligt ger rätt till uppehållstillstånd. Den tiden är betydligt kortare idag och även asylprocessen har kortats ner avsevärt. Men nya förslag för att försvåra invandrares etablering dyker upp då och då. OECD visar i sin rapport International Migration Outlook att medborgarskap underlättar etableringen på arbetsmarknaden. Trots det vill en del partier göra det svårare att bli svensk medborgare genom att införa språk- och medborgarskapstester. Sverigedemokraterna vill att man måste ha bott i Sverige i minst 10 år innan man kan få medborgarskap. Under den tiden ska man dessutom inte ens kunna få permanent uppehållstillstånd utan bara tidsbegränsat.

De som kommer till Sverige som anhöriga till en svensk är de som allra lättast etablerar sig i det svenska samhället. Anknytningspersonen har naturligtvis ett stort intresse av att ens familjemedlemmar ska trivas i Sverige och så snart som möjligt börja bidra till familjens ekonomi. Därför får en anhöriginvandrare hjälp med att förstå hur det svenska samhället fungerar, träning i att tala svenska och tillgång till ett kontaktnät som underlättar etableringen på arbetsmarknaden. Resultatet synns i statistiken. Hushåll som består av både invandrare och infödda har en god inkomst, betalar mycket skatt och får obetydligt med ekonomiskt bistånd.

Tänk så stort värdet skulle vara både mänskligt och för samhället om även asylinvandrare kunde få ett stöd som låg åtminstone i närheten av det som anhöriginvandrare får av sina svenska familjemedlemmar. Frågan ställs ofta vad invandringen kostar. Invandringen kostar inte (se Invandring - sysselsättning och samhällsekonomi) men samhället skulle tjäna ännu mer om man inte hade kostnaden för den avighet, ibland främlingsfientlighet, som riktas mot invandrare. Sverigedemokraterna har en lång rad påhitt för att försvåra situationen för de få invandrare man vill tillåta att komma till Sverige. Det handlar t.ex. om nej till instegsjobb, straffavgift för anhöriginvandring, nej till permanenta uppehållstillstånd och hög tröskel för medborgarskap.

Mycket handlar om avundsjuka. Det finns en föreställning om att invandrare lever livets glada dagar på svenskarnas bekostnad. Invandrarna tar "våra" jobb samtidigt som de lever på bidrag istället för att jobba. Historien om Faranak Rezaei kan kanske få en och annan att tänka efter. Hon har trots alla svårigheter etablerat sig väl i Sverige. Men den avighet som mött henne har kostat samhället resurser som kunde kommit både infödda och invandrare till del.

Det är hög tid att de som likt dagis-barn kivas om vem som fick mest, växer upp och börjar agera utifrån allas bästa. I valet 19 september har vi chansen att rösta på mogna politiker och låta "dagis-barnen" vänta tills de blivit mentalt vuxna.

Lars Persson

Fler länkar: Aftonbladet