Insändarstafett i Skånska Dagbladet

Det pågår en insändarstafett om invandring i Skånska Dagbladet som ”Vi i Sverige” deltar i. Tyvärr publiceras den bara i papperstidningen.

Den inleddes 24 augusti med att Paul Nilsson efterlyste en redovisning av invandringens kostnader. Eftersom vi gärna lämnar den servicen till allmänheten skrev vi 26 augusti:

I SkD den 24 augusti efterlyser Paul Nilsson en redovisning av kostnaderna för invandringen och integrationen. Ett problem är att det är mycket komplicerat att entydigt redovisa kostnaderna. En orsak är att det inte är självklart vad som ska räknas som en kostnad för just invandring. Självklart är dock att inte bara kostnaderna ska tas med i beräkningen utan även intäkterna.

Man kan komma en bra bit på vägen genom att beräkna hur mycket som överförs mellan hushållen och samhället. Med hjälp av uppgifter från SCB har vi beräknat att invandrarhushåll betalar drygt 20 000 kr mer till samhället än de får tillbaka (per konsumtionsenhet). Svenskfödda hushåll betalar ca 80 000 kr mer än de får tillbaka. Allra störst överskott ger hushåll som består av både svenskar och invandrare. De ger ett överskott på över 100 000 kr.

I dessa beräkningar ingår stora utgiftsposter som arbetslöshetsstöd, socialbidrag och sjukersättning. Trots det lämnar alltså även invandrarhushållen ett överskott som bidrar till gemensamma kostnader för sjukvård, äldrevård och infrastruktur.

Att tala om att invandringen bidrar till välfärden brukar inte vara så populärt i alla läger. Således kom redan 27 augusti en insändare från Olle Hedin där han ifrågasätter siffrorna. Han skrev: ”Men merparten av de invandrare som vi har tagit emot de senaste åren kommer ju inte in på arbetsmarknaden och måste följaktligen få sin försörjning via allmänna medel.” Han fortsätter: ”Med den invandring vi har haft så har ju den tärande (eller snyltande) delen av vår befolkning ökat markant.”

Vi svarade den 29 augusti:

Olle Hedin påstår i SkD 27 augusti att merparten av invandrarna inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är inte sant. Sysselsättningen för utrikes födda, 20-64 år, var 67 procent år 2008. En person som arbetar försörjer dessutom i många fall inte bara sig själv utan även familjemedlemmar. De senaste 15 åren har sysselsättningen ökat med cirka 10 procentenheter bland utrikes födda.

Olle Hedin skriver om den "närande" och "tärande" delen av befolkningen och påstår att den "tärande" delen ökat på grund av invandringen. Det är inte heller sant. Räknat på alla åldrar så arbetar 49,4% av de utrikes födda och 49,7% av inrikes födda, dvs. nästan exakt lika stor andel.

Vi har använt aktuella uppgifter från SCB för våra beräkningar, främst Inkomstfördelningsundersökningen 2007. Beskrivning av beräkningarna finns i detalj på http://viisverige.blogspot.com/.

Stafettpinnen övertogs nu av Göran Johansson som den 1 september tyckte att invandringen skulle bedömas efter de som bor i Herrgården i Malmö, inte efter de som arbetar. Han hänvisar också till undersökningar av Bo Södersten och Jan Ekberg och skriver:

”De talar givetvis om helheten, något som LP naturligtvis LP är ointresserad av, han väljer i stället att använda den delen av SCB:s statistik som passar han syften.
Den 21 augusti skrev Bassem Nasr i sin krönika att 1 128 av 1 360 hushåll i Herrgården lever på försörjningsunderstöd, 83 procent. År efter år. Detta är endast ett exempel av otaliga här i landet. Var finns de i LP:s statistik?
Lars Persson är inte trovärdig.”

Idag, 3 september, publicerar Skånska Dagbladet vårt svar:

Stafetten som går ut på att problematisera invandringen går vidare. Senast är det Göran Johansson som i SkD den 1 september tar upp stafettpinnen.

Jag har tidigare skrivit att majoriteten av invandrarna arbetar och att invandrarhushåll i medeltal betalar mer till samhället än de får tillbaka. Göran Johansson vill istället att hela invandringen ska representeras av de få promille som bor i Herrgården.

Ska man få en riktig bild av invandringen måste man naturligtvis bedöma helheten, och man måste använda uppgifter som gäller nuläget. Jan Ekbergs undersökning som Göran Johansson hänvisar till avser förhållandena i mitten av 1990-talet. Då var det lågkonjunktur och ett stort antal flyktingar hade nyligen anlänt från forna Jugoslavien. Under perioden 1985 – 1995 var 60 procent av invandrarna flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Efter 1995 utgör den gruppen bara 30 procent. Nu domineras istället invandringen av arbetskraftsinvandrare, studenter och anhöriga till andra än flyktingar, främst till svenskar. Dessa försörjer sig genom arbete, stipendier eller av sina anhöriga.

Mediabilden är att invandrare bor i nedslitna områden som Herrgården, är arbetslösa och lever på socialbidrag. Därför tycker man att folk borde bli glada när de får veta att de flesta invandrarna arbetar och försörjer sig utan samhällets hjälp. Förhoppningsvis blir de flesta glada och kanske nyfikna på att få veta mer, men det finns också människor som blir arga och försöker förneka det som officiell statistik visar. Varför önskar man så starkt att invandrare ska vara arbetslösa och leva på socialbidrag?

Svaret är naturligtvis att ett antal extrema partiers hela existens hänger på att allmänheten kan inbillas att invandringen hotar välfärden. Dessa partier presenterar inga lösningar på de problem som ändå finns, och de är heller inte intresserade av några lösningar. Deras största problem är att invandringen inte orsakar så stora problem som de skulle önska.

Lars Persson
Redaktör för ”Vi i Sverige”