onsdag 4 februari 2009

Försörjningskrav vid anhöriginvandring

Förslaget om försörjningskrav som ett villkor för anhöriginvandring får kritik bl.a. av Barnläkarföreningen. Barnläkaren Lars H Gustafsson säger att omfattande internationell forskning visar att det finns stor risk att utveckla psykiska problem hos barn som hålls åtskilda från sina föräldrar en längre tid. (SR, Dagen)

Att bilda familj är en av de grundläggande rättigheter som ingår i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Artikel 16 säger att "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd".

Det kritiserade förslaget innebär att invandrare som vill ta sina anhöriga till Sverige måste kunna försörja sig själva och ha en lämplig bostad för sig själv och sina anhöriga. Utredarna menar att integrationen främjas om nyanlända kommer till ett ordnat boende. Försörjningskravet ska också skapa incitament för arbete och egenförsörjning.

Birgitta Hart Carpenter som arbetar i Huddinge kommun med att introducera nyanlända flyktingar i det svenska samhället menar dock att en sådan lag skulle motverka sitt syfte. "Speciellt för dem som är längre ifrån arbetsmarknaden, som har ett trauma med sig eller som har familjen i en svårare situation någonstans ute i världen. För dem är det väldigt svårt att fokusera på arbete, utbildning och rehabilitering när oron är så stor. Får man hit familjen så går det mycket snabbare sedan."

Skulle ett sådant förslag få stor positiv inverkan på samhällsekonomin? Låt oss försöka uppskatta hur många som skulle beröras.

Utredningen föreslår att stora grupper ska undantas från försörjningskravet. Det gäller om anknytningspersonen


  • är svensk eller medborgare i annat EU/EES land eller Schweiz
  • är flykting, kvotflykting eller vissa skyddsbehövande
  • är ett barn
  • har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd i minst 4 år

I SCB:s publikation Anhöriginvandrare och deras familjer kan man läsa att 60 procent av anknytningspersonerna är svenska medborgare. Genast har alltså 60 procent av anknytningspersonerna fallit bort. Några procent är också medborgare i andra EU-länder.


De anknytningspersoner som kommit hit som flyktingar är undantagna och rimligtvis också större delen av de som räknas som skyddsbehövande.

Arbetskraftsinvandrare har rimligtvis möjlighet att försörja sig själva och berörs därför inte heller av kravet. Likaså måste studenter ha medel för sitt uppehälle för att få uppehållstillstånd. Studenterna är ju i regel unga personer som bara avser att stanna i Sverige ett fåtal år.

Den enda grupp som möjligtvis kan beröras tycks vara en mindre del av de skyddsbehövande. Det är de skyddsbehövande som INTE känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och som INTE behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt. Hur många är det? Förmodligen inte många.

Dessutom undantas de som haft permanent uppehållstillstånd i fyra år. Det tycks alltså röra sig om ett fåtal skyddsbehövande där familjen inte kunde söka uppehållstillstånd samtidigt med anknytningspersonen.

Samhällsekonomiskt lär försörjningskravet inte få någon positiv ekonomisk betydelse. Däremot kan det drabba ett mindre antal personer. Integrationen för dessa gynnas knappast av att de måste vara åtskilda från sin familj.

Fler länkar: SvD, Newsmill

14 kommentarer:

  1. FUllständigt självklart att man inte ska kunna ta in en person som ska vara en belastning för andra. Tror ni att man kan göra det i nåt annat land? Förstås inte. Visst är det en rättighet att bilda familj, men inte att få den försörjd av andra.

    SvaraRadera
  2. Som vi visat så berörs på sin höjd en liten andel av de anknytningspersoner som fått uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Om hela familjen kommer till Sverige samtidigt får ju alla uppehållstillstånd som skyddsbehövande och då gäller inget försörjningskrav. Om delar av familjen inte kan komma vid första tillfället blir de däremot anhöriginvandrare och då kan försörjningskravet gälla. Det är inte konsekvent.

    SvaraRadera
  3. Till anonym...

    Det handlar inte om rättigheten att få försörjning av andra. Det handlar om alla vår skyldighet att försörja dem som inte kan försörja sig själva av olika anledningar. Tänker du lite längre innefattar detta även svenskfödda: handikappade, arbetslösa, missbrukare, barn som far illa, pensionärer.

    Sträck ut en hand till dem som kommer. Det tar lite tid för nysvenskan att etablera sig i samhället, men det hela kan påskyndas av att gammelsvenskan öppnar för möjligheten. Det bygger ett starkare Sverige, jag lovar. Tänk positivt!

    SvaraRadera
  4. Josefin, det blir fel att lägga denna börda kollektivt på skattebetalarna. Lev som du lär i stället, föregå med vad du menar är gott exempel, och ge din lön till någon anhöriginvandrare.

    SvaraRadera
  5. Johan Bensow,
    Ingen behöver ge sin lön till anhöriginvandrare. Pengarna går från anhöriginvandrarna till samhället.

    SvaraRadera
  6. Inte från dem som inte arbetar. De måste ju få sin försörjning från annat håll. Vanligtvis hamnar denna på det allmännas skattsedel. Eller menar du på fullaste allvar att bidragstagare ger pengar till samhället???

    SvaraRadera
  7. Som jag svarade i en annan tråd så finns det mer och mindre lönsamma personer inom alla grupper. Anhöriginvandrare är i medeltal lönsamma.

    SvaraRadera
  8. Beror kanske på hur man räknar sådant medeltal, och vilka "grupper" som ingår i dessa.

    Hos vissa "grupper" av invandrare, anhöriginvandrare eller ej, så är arbetslösheten så hög som 80% (tidigare ännu högre). Många individer i dessa "grupper" har inte arbetat en dag i Sverige trots att de bott här i årtioden.

    Det är förljuget, ohederligt och dessutom kontraproduktivt att påstå att sådana personer är lönsamma eller bidrar med pengar till samhället.

    I själva verket utgör de ett monument över den på flera vis misslyckade migrationspolitiken.

    SvaraRadera
  9. Johan,
    Man kan hitta grupper både bland invandrare och Sverigedemokrater som har 100 procent arbetslöshet. Räkna medeltal på dem om det roar dig.

    SvaraRadera
  10. Visst. Motsäger inte det.

    Men du tycker inte att det är intressant med skillnaden mellan infödda medborgare och inflyttade utlänningar i så mån?

    De senare blir ju i praktiken bara ytterligare en belastningsbörda för skattebetalarna, som redan har en enorm försörjningsbörda att bära.

    Skall man sticka huvudet i sanden och blunda för denna verklighet?

    SvaraRadera
  11. Jag anser att de som är varaktigt bosatta i Sverige är en del av det svenska samhället. De ska ha samma skyldigheter och rättigheter oberoende av ursprung och också, med få undantag, samma skyldigheter och rättigheter oberoende av medborgarskap.
    Beträffande skillnader i sysselsättning mellan grupper så tar jag upp det i artikeln "Kostar invandringen?".

    SvaraRadera
  12. Här drar jag gränsen vid medborgarskap, som skall vara en attraktiv och svåruppnåelig förmån, dvs ett stort förtroende som ges vederbörande. Inte en "rättighet".

    För övrigt tillhör jag inte dem som menar att invandringen endast kostar (eller att invandringspolitiska problem alltid och främst är en ekonomisk fråga) men en stor del av den gör de facto det. Liksom en annan del av den har inneburit import av kriminella. Det är inte på något vis kollektiviserande att påstå detta. Att förneka detta är däremot att göra sig till en del av problematiken.

    Och det är här man måste börja med att täcka till de läckande hålen.

    SvaraRadera
  13. Ett bra exempel som ni inte ville höra.

    När jag och min familj kom till Sverige (barnen var 1 och 3 år) kom vi från ett land som splittrades. Vi båda har högskoleutbildning från f d landet som vi inte fick mer än några 80 studiepoäng på var, ingen chans på arbetsmarknaden, alla dörrar var och är fortfarande stängda för oss. Vi jobbar båda två, men inte med våra utbildningar. Jag känner mig kränkt. Vi kom hit som medborgare från ett land som inte finns längre. Vi fick beordrat att ta medborgarskap (Invandrarverket) ifrån det landet som uppstod på det territoriet vi levde på innan. Efter 5 år väntan fick vi uppehållstillstånd i Sverige.
    Nu har vi en enda syskon som är handikappat och har inga andra nära släktingar i ”Det landet”, som kostar oss 5000 kr per månad i ”Det landet”. Några korrumperade personer som sitter i olika myndigheter i ”Det landet” jobbar på att skriva in kostnader för uppehälle på syskonet på kvarvarande egendom som last, alltså belastning på egendom. Efter ett tag kommer VB myndighet att ge ut egendom till auktion och de själva som jabbar i statlig verksamhet där kommer att köpa vår egendom för ett litet pris.
    Sverige vill inte att syskonet kommer hit.
    Vi är maktlösa.
    Tycker ni att vi har vunnit något med att vi kom till Sverige? Skulle jag älska det här landet?? Vad tycker ni....

    Jag tycker att vi är mycket mer värda för det här landet än vi kostar. Det som jag upplever är sjukt hos folk i det här landet är något genetisk fel blandat med fördomar, alla här är inriktade jätt mycket på maktspel, somaktiga, tomma personligheter, med noll innehåll som sjukt mycket vill utöva makt över vem som helst.. död snack ... dött folk...

    SvaraRadera
  14. Jadu, "anonym från Det Landet"
    Jag kan ju tycka att det ni vunnit på att komma hit är era liv. Är inte det något värt någonting helt plötsligt? Jag antar att det var ganska viktigt när ni kom hit?
    Ni har jobb och bidrar tillbaka till oss som med våra skattepengar sett till att ni kan stanna här. Precis som det ska vara.
    Att ditt folk i ditt gamla land är korrumperade kan inte vi ta ansvar för. Hur medmänskliga människor än vill vara så kan vi inte försörja alla med våra skattepengar. Alla flyktingar har x-antal personer de skulle vilja få hit, det är naturligt men lite realism skadar inte.

    Den skyhöga skatten vi betalar är ursprungligen tänkt att försörja och ta hand om dem som bidrar till den i framtiden.
    Om vi sen ska försörja alla som inte kan bidra till det allmänna så förstår ju var och en att det blir mindre till alla andra. Ekonomin är ett nollsummespel.
    Det är hårda och obehagliga fakta, men om vi öser ut pengar till oproduktiva så förstår alla med baskunskaper i matematik att det inte går.

    SvaraRadera